fredag 27 mars 2009

Tidig Graffitikonst från New York





Debatten om graffitikonstens innehåll och värde har gått het sedan Konstfackeleven exponerade sin T-banevagn. Men redan i slutet av 70-talet och början av 80-talet växte kritiken mot det många ansåg som klotter. En av de mer uppburna tunnelbaneklottrarna i New York under 80-talets början var "Samo" - graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat. Men också Keith Haring från Kutztown etablerade sig snabbt hos de tunga gallerierna och idag säljs deras verk för miljontals kronor. Graffitikonstnärerna intog konstscenen - en generation nya konstnärer som på ett fundamentalt sätt ändrade föreställningar om vad som är bra och viktigt i konsten. Dessa konstnärer är resultaten av den första TV-generationen som lärt sig att i det postmoderna samhället, krymper rummet, i ett flöde av snabba kommunikationer och globala informationssystem.

Keith Harings verk sågs till en början som förargelseväckande skräp. Senare kallades bilderna "postgraffiti" - de påstods infiltrera konsten med en folklig raffinerad ikonografi från popkulturen. 1990 dog Keith Haring i Aids. Idag är han en legend.
Keith Harings karaktäristiska streckteckningar med vit krita kunde beskådas under Manhattan - på de svarta papperspaneler som sätts över outhyrd reklamplats utmed tunnelbanornas perronger. "Man måste arbeta snabbt och springa fort för att inte bli haffad av polisen", berättade han. Hans filosofi var att "det jag tecknar ska vara läsbart för alla, oberoende av ras, ålder, nationalitet och bakgrund. det måste ha ett innehåll och ett budskap, får inte enbart vara roligt eller dekorativt".